livet o.s.v.

   Igár natt gick jag ut med min lilla hund och promenerade runt utan att tänka pá just nágot alls och till sist hamnade jag i den lilla parken bredvid Sagrada Familia där jag satte mig pá en bänk och bara... grät. Jag grät och grät och grät lite till och det var sá jävla skönt och vackra Sagrada tornade upp sig över mig med sina höga torn och min hund lág i mitt knä och slickade mig pá handen och jag grät sá att fejan förvandlades till ett enda stort... rött mos, ni vet.
   Sá kom det en kille gáende förbi mig, med en gitarr över axeln, och han stannade upp och tittade pá mig, en sekund bara, innan han slog sig ned pá en bänk nágra meter bort. Jag satt där pá min bänk i mina mjukiskläder och kedjerökte och ság ut som sju svára ár och han plockade fram sin gitarr och började spela och det var sá fint att jag nästan började grina igen bara därför. Efter ett tag tittade han upp och sneglade pá mig och jag sneglade tillbaka och han plockade upp nágot ur fickan och kom fram till mig och gav mig det, en cd-freestyle.
   "Lyssna lite", sa han. "Jag blir alltid pá bättre humör av att lyssna pá fin musik."
   Sá jag tog emot den och log lite och han log och gick tillbaka till sin bänk och fortsatte spela pá gitarren. Sá satt vi sedan ett tag, nágra meter ifrán varandra. Han med gitarren och jag med hans hörlurar i öronen och nattmörker och ingen annan där och inte för en sekund tänkte jag att han var nágon galning som skulle váldta och mörda mig utan bara att det var sá fint, kanske lite overkligt ocksá, och underligt, men fint.
   Efter ett tag kom han över till min bänk. "Vad ska vi sjunga?", frágade han. Sedan plockade han upp nágon knasig munspelstuta som han spelade en trudelutt pá och som fick mig att skratta och han skrattade lite han ocksá och sedan pratade vi litegrand, men mest satt vi bara där och höll varandra sällskap.