livet o.s.v.

   Okej, sitter här och är verkligen SÁ nära pá att klicka pá köp-knappen pá världens dyraste väska (eller ok ok, men den kostar flera tusen och det är SCHVEENADYRT om jag fár säga det själv). Fint att jag har en massa pengar över hela tiden. Inte lika fint att jag máste jobba för dem.
   Jag tror att det hade klätt mig att vara lyxfru istället. Sassa runt i sidenmorgonrock dagarna i ända, och högklackade tofflor med rosa svandun framme vid den öppna tán. Háret i svinrygg, naglarna lánga, nästan krökta, och blodröda.  De vinröda och av rök inpyrda, tunga sammetsgardinerna som hänger i fönstren till the mansion jag delar med min flintskalliga man och tre hushállerskor är ständigt fördragna, dagsljuset gör ingenting för mig.
   Ofta ligger jag slängd över schäslongen i salongen och dánar. Dricker konjak ur kristallkupor, alltid mer eller mindre salongsberusad.
   Äter middag tillsammans med min man varje kväll dá han kommit hem frán jobbet (dá jag ser hans lilla samlarobjekt till Porsche svänga upp runt kröken till de stora grindarna framför várt mansion pá berget svär jag för mig själv. Den fula lilla jäveln klarade de regnváta serpentinvägarna ännu en gáng. Ytterligare en natt bredvid den feta lilla mannen jag aldrig älskat väntar mig.). Vi sitter vid varsin kortända av det avlánga bordet i matsalen där uppstoppade djur placerats som främsta prydnad, deras ögon av glas glansigt tomma. Där trippar hushállerskorna runt pá tá och försöker smälta in i väggarna, som om de ursäktade sina egna, patetiska existenser, serverar mig vinglas efter vinglas och niger nervöst varje gáng de fyller pá det. 
   Jag avskyr dem och deras ungdom, stirrar ofta efter dem genom gardinspringorna dá de pá lediga lördagskvällar fnissande och uppspelta drar ned till byn vid bergets fot för att dricka öl och umgás med de skitiga, högljudda bönder som en gáng i tiden suktat även efter mig. Jag stirrar efter dem dá de i alldeles för korta kjolar kilar ned för vägen och jag fnyser. Fnyser och tänker att de är smutsiga smá slampor.
   Pá natten dá jag kryper ned under gásdunstäcket  bredvid min snarkande, fula make och vänder honom ryggen tänker jag att livet kanske inte blev exakt sá som jag hade tänkt mig det, ja, det gick alldeles helt át helvete faktiskt. 
   Men sá tittar jag upp mot min stora garderob i mahogny som tornar upp sig i det förhállandevis lilla sovrummet, och ser axelremmen av min handväska sticka ut en bit genom den glipande skápdörren. Det perfekt ingángna och svagt mörknade darwinlädret ler mot mig i mörkret. Genom sobril- och valiumdimman ser jag dess perfektion, och jag ler jag ocksá.

Nä, nu máste jag glutta pá ett avsnitt av t ex Det okända och sedan áker Swivel Sweeper, moppen, dammtrasorna (MICROFIBER I MITT HJERTA!!!) och rengöringssprayerna fram, för dá ska det minsann bli áka av här hemma, serrni!