livet o.s.v.

Det var helt jävla fantastiskt att landa i Sverige, att pá svenska beställa den sedvanliga brownien (*drewl*) pá Seven Eleven, att växla in euros till kronor och att visa min älskling Sverige genom tágfönstret pá vägen upp till hemstaden med Norrlandstáget. Lika fantastiskt var det att älska lugnet ute pá landet i min mammas hus och att titta pá forsande vatten (som man KAN dricka) i Abisko, tillsammans med min pappa, som bor ännu längre norrut än mamma. Att sedan hänga i Stockholm tillsammans med fina vänner och snordyrt vin (ÁTTIOSEX KEERONOOOR för ETT glas!?!?!?!?!) innan vi flög hem igen, var lika fantastiskt det. Dá vi till sist, efter en fullspäckad vecka, satt och inväntade planet pá Arlanda, kom vemodet över mig. Jag typ, guuud, tänk en lägenhet i Stockholm, ljus och luftig men ändá ombonad, med SVENSK STANDARD *nationalist-viking*, att kunna gá ut i kappa och basker och promenera i höstlöven tillsammans med hunden och gá hem och krypa upp i soffan tillsammans med en bok och en kopp te och kanske äta scones och... *englas showroom*. Sá jag bräjkade ihop lite, där pá Arlanda. Snyftade lite, grät nästan en skvätt... Tills min kille ba, eh jaha, okej, visst, Sverige är fab pá hösten och det är ju fint att du är duktig pá att romantisera (typ skriv en bok istället, haha), men har du considered t ex snöblandat regn i Stockholm, extrem kyla i Norrland och konstant mörker i typ sex mánader?

Nu sitter jag här i soffan (min kille rakar sig, det tar cirka hundra ár, han är ganska skäggig om man säger sá, och Ania är ute pá galej) och tänker att jag älskar den här stan. Jag älskar att kunna gá ut efter jobbet en onsdag och ta ett glas vin eller tvá, utan att det innebär att man är alkoholiserad, alternativt máste vara craZy och gá ut och parta fullt ut bara för att man fátt ett glas "innanför västen". Jag älskar att tjugetvánollnoll är den bästa tiden att äta middag pá, och att människor här inte isolerar sig parvis/familjevis/kompisgäng som det är omöjligt att komma in i om man är ny i stan-vis, utan gár ut och umgás i stora grupper och är högljudda och skálar och skrattar och diskuterar med vilda gester. Jag älskar att det snarare är regel än undantag att smáprata med grannarna i trapphuset (trots att mánga gamlingar envisas med att prata catalan = jag hajar typ nada). Jag älskar att det nu är höstvackert även här i Barcelona, och att jag kanske inte kan ta pá mig kappa och basker riktigt ännu, men att jag absolut kan gá ut och promenera med hunden i höstlöven och sedan krypa upp i soffan med en bok och scones. Och vet ni, exakt det ska jag göra nu, faktiskt. Ni kan byta ut boken mot en film och sconesen mot världens hetaste man, men annars har ni the picture right there.

Ps. Bonus: Att vara tresprákig. Ds.

Och: Puss Sverige, I love you as well.