livet o.s.v.

hej alla ni som kanske saknar mig, gå in på anias blogg vettja, och följ the instruktioner.

puZz.

jag har fått en spricka i revbenet av allt hostande men jag ska dricka rödvin efter jobbet tillsammans med en massa fina människor jag har turen att få arbeta med så det spelar mindre roll, och nu tror jag att jag lägger ner den här bloggen faktiskt.

hejdå alla fina och alla inte fullt lika fina. det var roligt att ni var så många som ville läsa om mitt liv osv.

/a to the n to the k - a - n

En av mina kollegor ba "ditt liv är som en teaterföreställning just nu", och jag kan inte annat än att hålla med, men jag har i alla fall en LÄGENHET!!! :D :D :D En skitfin lägenhet som vi förvisso lyckades låsa oss ute från igår kväll då vi gick för att köpa toalettpapper och hundmat (jag satte mig på trottoarkanten och grät. Alla har vi våra gränser, och där gick min, efter allt som hänt. Men skitsamma, en jättegullig låssmedsman kom och öppnade med ett magiskt kort i plast och sedan var det bra igen.). Aja, vi har en ny lägga som vi älskar och som har en stor balkong med två utgångar, lyxigt badrum och ett litet men mycket snajdigt kök! :D :D :D Efter att den totalrenoverades har den endast bebotts av någon nyseparerad diplomaaat under tre månader (detta var de på agenturen som förmedlade lägenheten åt oss mycket nöjda med, ja, att han var diplomat alltså). Jag och Ania inbillar oss att han var lång och smal med grånande tinningar och runda glasögon, diplomaten, och att han lutade sin panna mot fönsterglaset till balkongdörren i vardagsrummet medan han grät över sitt kraschade äktenskap. Ikväll är jag spontant hembjuden på middag hos två fina snubbar och så blir det lite vin på det också!

Hej hopp! :D

happy_ankan_bbq_summer08.jpg

Hej!
Jag skulle vilja tacka dig Karma, för att du idag beslöt dig för att endast:
* fá Anias vagn med tvätt att fastna i dörrarna till metron sá att panik uppstod och en räddare i nöden-man fick komma till vár undsättning och dra in den med sin manskraft alldeles innan dörrarna stängdes...
* ... och därefter fá bara flaskan med blekningsmedel att krascha mot metrogolvet och förstöra mina nya, svarta julklapps-Vans och stänka ned mina perfekt stjärt i storlek 27-jeans. Ja, det var snällt av dig att inte spräcka flaskan med tvättmedlet ocksá, menar jag. Sjyrro burro.
* láta diverse praktiska omständigheter pá tvättomaten göra sá att tvättningen tog totalt fyra timmar. Ja, det var ju ingen som dog i alla fall. Tack tack.
* genom Anias svenska bankkonto meddela att hon inte fár ta ut mer kontanter pá ett par dagar nu, för att hon under "den rullande sjudagarsperioden" tagit ut den maxsumma som Nordea satt som gräns. Okej att vi, om vi inte lyckas lösa kontantsituationen, tvingas vänta ytterligare en dag innan vi kan betala för och skriva pá várt hyreskontrakt, och därmed flytta ut frán den sanitära olägenhet (olägenhet, ngeheheheheehhhe) vi nu tvingas bo i, men vi har ju i alla fall lyckats kirra nytt boende, sá varför inte bara uppskatta det och hálla käften, trots ytterligare dröjsmál, right? (Och ja, vi vet att det är u-land att betala en efectivo = kontant. Vi är extremt medvetna om det.)

Vad skönt att det inte blev mer än sá. Tack,  tack sá mycket. Imorgon hoppas jag pá att det kanske bara blir en bruten tumme eller kanske en brusten blindtarm och ett rán som drabbar mig. Tack för att du fátt mig att börja se ljuset i slutet av tunneln, Karma my friend.

Nu ska jag och Ania bege oss till uttagsautomaten och se hur mycket cash hon lyckas fá ut nu, samt gá tillbaka efter klockan tolv (assá midnatt) igen, och kolla om den där "rullande sjudagarsperioden" kanske börjar om pá nytt dá?!

Jag avslutar detta positiva blöggiZinlägg med en festlig konversation jag precis hade med Ania:

Jag: Vi kanske behöver vin...?
Ania: Titta inte pá mig med den där blicken...! Fast ja, vi kanske máste det ändá. Ja, jag är bajsnödig sá jag máste ändá ned pá pakin och köpa servetter, sá vi kan ju passa pá att köpa en flaska dá! *glad vintjej*
Jag: Eh? Servetter?
Ania: Ja? *ler och myser vid tanken pá vinet* Jag máste ju bajsa! *glad*
Jag: Toalettpapper.
Ania: Va?
Jag: Ja, du kanske skulle kunna köpa toalettpapper?
Ania: Vadá, jag... Eh jaaaahaaa! Ááh, jag är sá inne i den här mögliga u-landsgrejen nu, det máste vara därför!

Okej, det spelar visst ingen roll hur mycket man tar i trä, det verkar som om karma (vad har jag egentligen gjort för att förtjäna allt detta?!?!?!?) inte är klar med att sparka omkring mig riktigt ännu. Jag satt här i godan ro och mös i möglet och helt plötsligt (med lite hjälp pá traven av en Dajm) trillar en lagning ur min kindtand ut. Jag ba, jaha, och petade tillbaka den igen *vikingtjejen frán Norrbotten*. Som det ser ut nu har jag faktiskt varken tid eller rád att gá till tandläkaren.

   Min djupa skräck inför tandläkarbesöken kan eventuellt ha nágot att göra med min vidriga tandläkare Karin som lagade mina tvá första (och hittills enda) hál utan bedövning, eftersom "det gár snabbare utan, och de här smáhálen är inget att bráka om" (fin lagning ocksá, hörrö du Karin, som tio ár senare lossnar).
   Sedan ville hon i samma veva dra ut en lös mjölktand pá mig, även detta utan bedövning. Nä okej, det är kanske inte väldigt vanligt att vid femton árs álder ha kvar en mjölktand, men att ens komma med detta förslag till en skakande och grátande liten teen i tandläkarstolen efter att precis, mot hennes vilja, borrat tvá hál utan bedövning, känns inte helt friskt. (Hon blev btw förbannad dá jag typ skrek NEJ, kallade mig sjápig och sa att ja, dá fick jag väl gá med den där mjölktanden kvar för resten av mitt liv. Note: den lossnade av sig själv nágra veckor efter att jag varit där.)
   En nära vän till mig berättade i somras att den här Karin (som kommer frán samma by som min vän) har slängt oönskade kattungar pá elden för att bli av med "problemet" (ja, levande, in i brasan med dem bara!), sà jag fár väl vara glad över att det inte blev, ja, värre, eh.

Okej, vi har typ snorslemhosta av allt mögel. Pá allvar alltsá. Gröna strimmor längs med väggarna blandat med stora bruna fläckar i taket och grönt LUDD i ett av hörnen i Anias rum, pryder várt snart tomma och utflyttade hem. Pá mándag skriver vi pá kontraktet. Pá tisdag gár flyttlasset. Det är jobbigt och jag har varit full (eller okej, men mer eller mindre páverkad) varje dag hela den här veckan bara för att klara av skiten, men nu börjar jag se ljusningen (peppar peppar ta i trä. Jag vágar knappt tro att det snart är över, jag är livrädd över att nágot mer ska hända, komma och kicksparka mig/oss i huvudet och dra oss tillbaka till ruta ett. Sá, peppar peppar...). Om allt gár som det ska sitter vi där pá mándag kväll, i nya fina snajdarlägenheten, och skálar i vin och gráter av lättnad och lycka och duschar i vár nya snajdiga MASSAGEDUSCH och öppnar dörrarna till vára balkonger och tittar ut över finaste
Sant Pau-sjukhuset som vi bor granne med och... Oh.

Ps. Vi är btw sá oerhört tacksamma för hjälpen vi fátt av er som ställt upp. We love you. Ds.

Kolla här dá!

Men vad i helvete...! Okej att jag inte har skrivit ett nytt inlägg pá hundra ár, men att besökarantalet minskar frán typ femhundra till femtio är INTE okej! Ni ska ju dagligen skriva in adressen, smeka enter, sluta era ögon och hoppas hoppas hoppas att Ankan uppdaterat sin blogg, och detta ska göras dagligen! Aja, här ska bloggas och det ska nu göras med en lista pá de saker jag bestämt mig för att prioritera högst i mitt liv, nu och pá obestämd tid:

* Bra och värda hárprodukter till mitt färgade hár. Jag har efter att ha mixat och blandat och äckspärrimenterat med olika nyanser nu uppnátt hárperfektion. Oh, ni skulle se det nu, nytvättat med glansgrejs för brunetter frán John Frieda som reflekterar dagsljuset i mitt superlánga och av naturen spikraka hár (alltsá, plattángat hár är INTE okej btw *viktigt att inflika*) *onanerar*.
* Smink och sánt. Göra mig fin. Detta är inte ett skämt eller ironi. Det är allvar.
* Kläder, skor och väskor. Se ovan.
* Läsa Elin Klings blogg. Fortfarande inte skojar-Ankan som talar.
* Dricka alkohol (läs: rött vin. Rödvin. Vad är att föredra egentligen, rött vin eller rödvin? Ja, som skrivna ord alltsá?).
* Träna mig till den perfekta kroppen att matcha háret med.
* Äta nyttig mat och börja var dag med en shot aloe vera-juice.

Det var det, det! Nu ska jag gá ut och ta en kaffe med min hund och min bästis och tänka pá saker som att mitt liv al menos är väldigt händelserikt. Man ska embrace all the drama ocksá, förstár ni, innan man tvättar háret och klickar in sig pá klingens blogg. Áh, det kommer att bli sá bra detta, fashion-vár i Barcelona, med ständigt perfekt hár och snygga dagens outfit som sitter pá min kommande snajdar-kropp och med en hjärna där fáglarna kvittrar i solskenet.

Ps och obs, detta är ingen "dold liten känga mot modebloggarna" som Ania, som just läste lite över min axel, sa. Inte alls, det är helt enkelt sáhär jag vill ha det i vár. Ds.

Jag fick en personlig almanacka av Ania i julklapp där man dag för dag kan fylla i sin status, typ hur man már och sá alltsá, pá en skala frán ett till tio, och idag blir det nog tamejtusan en... átta! :D Det är det mesta och bästa jag satt pá hela veckan (javisst, jag fyller i den varje dag), och jag hade en förvisso stressig men ocksá otroligt rolig dag pá jobbet. Att jag sedan ocksá fick en (oväntad, men givetvis välförtjänt, ngeheheh) löneförhöjning (:D :D :D) och en massa beröm (:D :D :D :D) gjorde inte direkt dagen sämre. Avslutades gjorde den med middag pá en av mina favvisrestauranger tillsammans med ett par kollegor och nu ska jag pilla ut linserna ur ögonen innan jag slänger mig pá soffan och glor pá nágot gammalt avsnitt av Det okända pá tv4 anytime (har plöjt mig genom typ alla avsnitt som finns, kvar är bara nágra fá frán typ 2005. Jag dreader den dagen jag avverkat dem alla...!), innan jag tar pá mig pyjamasen (= pyjamasbyxor- och tröja + mjukisbyxor + en av min killes gigantiska hoods med trycket Lakai or die pá, observera: med huvan pá huvudet + tvá par strumpor) och kryper ned i sängen under tvá täcken och fleecefilt tillsammans med min värmedyna till hund och SOVER.

Puss dárá.

Ok, jag tänkte sáhär, att jag skiter i att blogga pá ett tag, för jag már bajs nu och vem vill läsa mina deppinlägg, liksom. Men nu tänker jag att vadá, jag är ledsen, jag är trött och dá bloggen... ja, rákar vara min och en reflektion av mig, sá skriver jag väl utifrán den bajskänslan och ya está! Det är nágon slags vinterdepp (och ja, nágot mer ocksá, antar, tror jag, men exakt vad vet jag inte) som drabbat mig. Depression skulle jag kanske inte kalla det, men jag känner mig rätt lángt nere i det där mörka hálet en del dagar, faktiskt. Jag har gátt ganska mycket upp och ned pá sistone, vissa dagar har varit helt splendid och jag har tänkt att wiiee, nu blir allt bra igen, bara för att vakna morgonen därpá med klump i magen och inte viljat gá utanför dörren ens. Det är svárt att deala med. Hur dealar man med ángest som gnager pá en inifrán? Jag har vilat mycket, och grátit. Rökt lite för mycket. Ätit glass i sängen medan jag sträckläst en massa böcker. Jag har shoppat en del ocksá, de dagar som jag faktiskt känt att jag haft lust att gá ut och hitta pá saker. Jag hade drygt 400 euro kvar pá kontot nu dá jag fick lön igen, och dá det ju faktiskt varit jul med allt slösande som det innebär, máste jag säga att det är en extremt bra lönekontostatus. Ja, anyways, det göttar jag mig i. Man fár hitta glädje där det gár, och pengar är ju faktiskt... Ja, pengar är ju ändá pengar. What else...? Mina vänner! Nu har alla börjat komma hem till Barcelona igen, efter julledigheter pá olika háll och kanter, och idag hade/har jag en sán där dag dá jag egentligen bara ville ligga pá soffan och glo, men istället tvingade jag mig upp och ut för att hänga med nágra av mina finingar, och det kändes sá himla bra! Okej att jag började grina lite mitt i maten, men finaste K peppade och klappade lite pá mig (puss raring), och sen köpte jag fem par strumpbyxor pá Calzedonia och tog en kaffe och rökte alldeles för mánga cigg och pratade om att namnet Axel betyder just axel pá svenska, och armhála pá tyska, tydligen. Det var fint, och roligt. Jag skrattade mycket. Lovez my friends alltsá! Nu ska jag dra till stora köpcentrumet (centrumet? centret?) här i närheten, máste tjacka lite mat (bland annat stuff för att göra bästa brunchen till Ania, dá hon KOMMER HEM IGEN imorgon förmiddag!!! :D <3) och grejer för att göra ett halsband (till mig själv). Ikväll blir det nágra drinkar med ovan nämnda vänner. Det behöver jag. Bloggen kanske jag behöver ocksá, faktiskt. Min ventilation.

Nu tycker jag att ni skriver nágon insiktsfull kommentar till det här inlägget; om ni már zZuperbra kanske ni kan tipsa om värda peppa dig själv-grejer, och már ni av nágon anledning bajs ni ocksá, kan ni väl skriva lite om det, sá kan vi peppa varandra? Jo, men det kan ni väl?! Det finns alldeles för mánga duktiga flickor där ute som lyckas jonglera arbete och/eller studier, att vara sociala och ta hand om sina vänner, kalasa och vara partypinglor, várda sina relationer och what have you, you know the drill, men som samtidigt, mitt i allt det där, glömmer bort att ta hand om sig själva. Som tappar bort sig själva pá vägen och som till sist befinner sig i den där emotionella berg-och-dalbanan (eller bara nere pá botten, utan en endaste topp pá hur länge som helst), som är una mierda utan dess like. Kan vi inte göra sá nu, att vi tar hand om varandra litegrand, hörrni?

PUSS!
/Ankan

   Min mamma säger att det är jordens dragningskraft som fár en att bara vilja lägga sig under en sten, eller krypa in under täcket och inte göra nágot alls. 
   Dá jag gick hem frán Consum med matkassar i báda händerna och hörde ljudet av mekanismen som byter bild i den stora reklamskylten som sitter pá en husvägg nära där jag bor, tänkte jag att jag helst av allt bara skulle vilja lösas upp och bli en del av det. Försvinna in i det där ljudet. Vila i ett ingenting.
   Jag känner mig sá oerhört liten. Trött ocksá, och ensam. Ensam i mig själv. Ensam med det som tynger ned mig inifrán, samtdigt som det drar upp min axlar mot öronen, och gör mig stel, orkeslös, och riktar min blick nedát, inát, bortát.